Min reaktion när jag ser mig själv i spegeln.

Jag står sällan timtals framför spegeln, utan kammar mest håret hastigt, kollar kläderna ibland om jag ska ut, och ser till att jag inte har världens största finne på nästippen. Sen är jag oftast nöjd.
Smink och dylikt.. Jag har aldrig kommit till det stadiet. Inte än.

Jag går däremot förbi spegeln varje gång jag passerar hallen. Då tänker jag ofta "Happ. Det är såhär jag ser ut" , rycker på axlarna, och sen tänker jag inte mycket mer på det. Ibland blir det "Gud vad jag ser uuuut! Ett skämt!" då även jag kan tycka illa om mitt utseende ibland, även om jag tror att folk verkar tro att jag jämt är nöjd med hur jag ser ut. Nån gång kan jag tänka att jag är söt, men absolut inte snygg. Jag har ett babyface som sätter stopp för det tycker jag.
Någonting som faktiskt kan hända mig när jag passerar spegeln är att jag tänker förvånat "men henne känner jag igen!" Jag vet inte riktigt om det är något bra eller dåligt.. Reagera så på sig själv. Tja, ingen sa ju att jag var normal. Tror faktiskt att jag har hört motsatsen fler ggr isf.

Jag fotar mig aldrig i spegeln vill jag påstå. Men just här kände jag tydligen på mig att jag skulle behöva en spegelbild. Duktiga duktiga jag. Morgontrött, okammat hår och antagligen nykissad på Sams dass.

(Ni antecknar förstår jag?)