Sjukvård

Här sitter jag ledsen och uppgiven.
Dubbla hjärtslag som håller mig vaken, och en huvudvärk som aldrig ger med sig.
Mitt tillstånd är säkerligen helt ofarligt, och går väl över som småningom, men fan (ni får ursäkta språket, men jag hittar faktiskt inga bättre ord nu) vad jobbigt det är att må såhär.

Läkarna jag träffade idag var okej. Jag vet inte bättre än dom som är utbildade, men jag fick ingen som helst förklaring eller ens någon spekulation till varför detta fenomen har uppstått. Inte blodgivningen sa de.. Hur nu det kan komma sig när förra gången var likadan, fast mildare.

Jag fick än en gång dra min egna slutsats till varför läget är som det är. Det är VISST blodgivningens "fel."
Det i kombination med mitt låga blodtryck förmodligen. Jag kan inte svära på att det är så, jag är ju inte ens utbildad (än), men det är det enda naturliga jag kan komma på.

Jag är så trött och blir så ledsen på att alltid behöva vara min egen läkare. Detta var inte så farligt idag just, men det påminner om alla otaliga gånger då läget varit betydligt värre.
Så många gånger som läkare inte vetat vad de ska göra. De frågar mig som patient vad jag tror att det är?
De glömmer bort hjälpmedel och utredningar, som man själv får leta upp. De påstår att läkare minsann inte kan mer i en storstad som Göteborg med alla möjliga kliniker, än de själva i en mindre stad som Skövde.
De påstår att jag själv skapat en ond cirkel av smärta, och att jag inte alls har ont egentligen. Att det är inbillning. 
De tar emot mig på akuten efter flera timmars väntan, när jag har dödens smärta i huvudet och inte vet vad jag ska ta vägen, och läser mina gamla journaler och bara säger att de inte kan göra något.
De tror antagligen att jag är immun mot hjärnskador och liknande eftersom jag redan har fått en förvärvad hjärnskada. Att en med en hjärnskada, kan få ytterligare ett problem med huvudet finns inte på deras karta.
Den dagen jag får en aneurysm, kommer de inte hjälpa mig, för "hon har huvudvärk sedan innan, och det finns ingenting man kan göra åt det." De tittar inte ens på mig.

De inbillar sig att jag tycker om att må dåligt, och vill få diverse åkommor för att få uppmärksamhet.
Ja, jag framkallar gärna hjärtklappning själv, slår mig i huvudet med knytnävar (för att döva huvudvärken jag redan har), och betalar 200 kr för ambulans gång på gång, för att få lite uppmärksamhet. Jag gillar att plåga mig själv, och är så rik att jag unnar mig en ambulans då och då. Eller inte.

Jag känner mig så maktlös. När man har så ont någonstans att man inte vet vart man ska ta vägen, så borde det kännas tryggt med en sjukvård som alltid är nåbar och kan hjälpa en. Tyvärr kan inte jag känna så.
Jag ska inte säga att all sjukvård jag stött på är sådan, för gynmottagningen i Skövde är toppen (så bra att den är värd att nämnas) , men tyvärr är merparten av mina erfarenheter usla eller mindre bra.
Jag vet redan innan jag åker till akuten att jag kommer sitta där i timtals, för att sedan få höra att det inte finns hjälp, och efter det bli hemskickad. Förvisso har kanske inte alla mina åkommor (jag är en otursfågel, och har haft både det ena och det andra) varit solklara, som med brutna ben och liknande, men man åker inte in för nöjets skull, så de borde kolla upp vad felet är innan de skickar hem en. Åtminstone ordna tider åt patienten för vidare kontroller dagen efter eller ett par dagar senare. Inte bara strunta i det.
Räcker inte personalen, pengarna eller något annat till, så får man ändra på det, så att det gör det.
Lätt för mig att säga såklart, men vård ska vara vård.

Jag mår dåligt av att besöka sjukhuset för att söka vård. Jag är rädd för att de ska tro att jag hittar på.
Som den gången jag åkte till akuten med hemska smärtor, och doktorn sa skeptiskt: "Det var bara 3 månader sedan du var här senast..." Och?? Jag hade ju gärna sluppit att göra massa hemska gynundersökningar, det är knappast ett nöje. Snarare något som man drar sig för.

Idag när jag gjorde EKG, låg jag bara där och hoppades att mina hjärtslag skulle visa sig vara onormala.
Givetvis vill man vara frisk, men när man själv vet att något inte är som det ska, känns det skönt med bevis på vad jag just berättat. Då ser de tydligt att jag inte hittar på.


Nu känns det lite bättre rent psykiskt. Det är bra att skriva av sig ibland. Lätta hjärtat lite.
Hjärtat ja.. Det slår och slår, det kan jag lova. Ska väl gå till sängen med mitt dunkadunka nu och försöka sova så gott jag kan.

Nattinatti.