Någonting jag ångrar.

Den var busenkel. Min abort som jag tvingades genomgå 2007.

Jag skrev en dikt efter aborten som beskriver exakt hur jag kände.

"Det är inte såhär det ska va, för det är just dig jag vill ha.
Det är så svårt, att leva utan dig är hårt.
Jag kände dig ej, men kanske skulle du bli mammas lilla tjej.
Jag älskar dig så, och jag längtade efter att dig få.
Jag hade inget val, vägen var för hal.
Jag ville visa dig hela världen, men istället fick du ta den korta färden.
Jag hoppas att jag en vacker dag få se dig igen, min älskade vän."

Inte nog med att aborten gjordes mot min vilja, så fick jag komplikationer efteråt. Allt ville inte komma ut och jag testade positivt och därmed kände mig gravid i hela tre månader efter ingreppet. Illamående, yrsel och massa såna där typiska åkommor som havande, utan att bära på något. Som om inte aborten hade räckt..

Det är det värsta jag varit med om. Jag ångrar det än idag, och jag tror att även om tanken på aborten och det barnet jag inte fick behålla blir lindrigare och lindrigare, så kommer jag alltid att ångra det.
Hon eller han skulle idag varit 3 ½ år gammalt. Jag försöker att inte tänka på det, men det kommer nog alltid att finnas med mig. Jag får tillåta mig att sörja och sakna. Jag tror att det är vad jag behöver ibland, för att gå vidare.