I förrgår var jag med om en helt otrolig händelse. Det kan hända att ni tycker att jag är knäpp, men då får ni tycka det.
Jag stod ute på parkeringen med en spekulant och pratade. Helt plötsligt får jag en bestämd, men snäll klapp i ryggen. Varade kanske 2 sekunder. Jag for runt och tittade mig omkring. Ingen där. Jag skakade på jackluvan för att se ifall den hade gjort nåt märkligt. Åkt ner eller vad som helst. Nej, den satt där den satt.
Jag tänkte inte så mycket mer på detta sen, men tog upp det med min familj.
BERIT! Såhär gjorde min moster Berit ofta! Det var hennes sätt att visa kärlek på. Vände man på sig så fick man just den där klappen i ryggen. På samma plats alla gånger. Så, det fanns inga människor i närheten, ingen luva som åkte ner, och jag kände verkligen en klapp i ryggen. Hela jackan liksom trycktes in av klappen.
Min moster var nog där och visade mig att hon fanns kvar hos oss. Älskade moster...
*********************************************************************
Sedan måste jag berätta en idiotisk grej som jag har börjat med.
Detta är helt mitt eget fel, och det saknar helt logik. Rent påhitt!
Jag har blivit paranoid om nätterna. Mörkrädd och gud vet vad.
Jag inbillar mig att det står döda (eh.. ja.. Jag sa ju att det var idioti) bakom duschdraperiet så fort det är framdraget lite grann. Sedan springer jag som ett litet barn snabbt från toaletten tillbaka till sängen inne i sovrummet. Jag är rädd att det ska komma avlidna människor efter mig. (Att se min moster död i fredags var kanske inte så smart ändå...) Jag ligger ofta vaken på nätterna rädd och inbillar mig en massa dumheter. Så onödigt! Så dumt! Så otroligt jobbigt.
Jag har alldeles för vild fantasi. Jag har sett för mycket skräckfilmer.
6 kommentarer:
Har precis samma sak. Eller ja, hade i början. Jag var inte rädd för att pappa skulle befinna sig där, mest rädd att se honom ifall han hade ögonen som han fick när han dog. Det var DOM jag var rädd för.
Åh kärlek men mörkräddsla lät inte roligt
anniz, skönt att höra att man inte är ensam. :) Då känner man sig lite normalare.
Det där låter jobbigt. Jag brukar ibland fundera på om det gör mer skada eller nytta att se den som har dött. Visst kan det vara bra för ex. barn att se att personen verkligen är död för att förstå det bättre. Men även om folk brukar säga att det ser fridfullt ut och att det sre ut som att personen sover, så är min uppfattning att det oftast ser onaturligt och obehagligt ut. Det är ju bara som ett skal, och egentigen inget som påminner om den person det än gång har varit...
Jag hade själv ofta mardrömmar efter att min mamma dog och jag hade sett henne. Ofta så tror jag att sådant släpper efter ett tag, för det är väl ett sätt att bearbeta sorgen på.
Sköt om dig o säg till ifall du behöver prata om vad som helst :)
ida, tack! Vad gullig du är. Ja, det släpper väl som småningom hoppas jag.
:) Du har säkert rätt.
Jag tror absolut på dig. Jag tror inte att ens person försvinner bara för att kroppen dör..
Skicka en kommentar